brorsan
Första grejen som brorsan slog mig i ever var bordshockey. Man kan säga att jag blev lite överumplad, vad f-n hände? Sen konstaterade jag att bordshockey ändå inte var ngn sport och lämnade hockeyspelet för att aldrig återvända. Nästa pryl blev landbandy. Helt plötsligt insåg jag att lil bro blev vald före mig när det lag valdes. "Vi tar EK. Nej inte du lisa, vi tar rasse"! Därefter har den långe fyren tagit gren för gren och lämnat mig med knappt någonting. Fotboll kan vi inte ens spela, insikten skulle bli för tung för mig att bära.
Men så för ett par månader sedan skulle vi lira badminton. "vi kör match , sa rasse". Match? sa jag. Ska vi verkligen göra det? (jag, livrädd för att förlora ytterligare en gren och stå kvar med de övriga otestade idrottsgrenarna bob, rodel, ringette och triatlhlon. Otestad idrott= jag är bäst eftersom jag är äldst) Rasse: -Ja, men vi kör , det är roligare, annars blir det så oseriöst. Okej. och vi spelade. Jag spelade ungefär tio steg över toppen av min maximala förmåga. Jag spelade för min stolthet, en av mina 5 bestående bäst-grenar och jag spelade för alla de idrotter som jag förlorade någonstans på vägen. Jag kopplade på mitt mentala till en nivå som jag har lyckats få fram 3-4 ggr totalt under hela min 20-åriga idrottskarriär. Pratade positivt med mig själv, skrek ut frustration och intalade mig att jag är starkare än honom, jag vinner det här. Första set blir jämnt, jag förlorar men jag får den här känslan: Jag kan vinna den här matchen, kom igen nu!!!! Andra set vinner jag. Knappt men ändå, jag vinner. Tredje set blir en galen rysare. Vi går till elva, man måste vinna med två. Det slutar 16-14 and I´m the winner.
Ikväll ska vi lira badminton igen. 17-18 i spånga badminton. Missa inte det.
