I hate goodbyes!
nu saknar jag det lilla gänget. Alltid saknar jag ngn, separationsångest sen barnsben. Jo, det är sant. Hela lågstadiet grät jag varje morgon när mamma lämnade mig fast jag tyckte det var skitkul i skolan. Jag tror stenhårt på att det beror på att jag blev bortlämnad när jag var 8 månader. Morsan sa att de var på semester och lämnade bort mig under en vecka, vet inte om jag tror på det riktigt, semester.jag vill tro att jag blev bortlämnad på training camp eller intensiv fotbollsteknikträning men det är kanske inte helt sannolikt....hursom har jag fått reda på att 8mån är den känsligaste åldern att vara ifrån sina föräldrar dvs exakt den tidpunkten som jag blev bortkastad.
Hela livet har jag gråtit när jag separeras från folk. Har inte spelat ngn större roll vem jag har lämnat, jag har gråtit som om jag har separerats från min egna siamesiska tvilling= floder. När jag var 10 år och bytte lag för första gången, I slutet av trean när vi separerades från vår fröken, När vi gick ut fyran och bytte skola, när vi slutade sexan och fick en ny klass, när jag bytte lag för andra gången när jag var 15, när jag bytte lag för tredje gången när jag var 16, när jag bytte lag för fjärde gången när jag var 21..ja ni hajar. För att inte tala om när jag tog studenten..buuuuäääähhhhhhhh...Separationsångesten har varit min ständiga följeslagare, tack morsan och farsan!
