ekensnya

Alltså  en på min kvällskurs...(åh herregud, jag är en vuxen). Iallafall, en på min kvällskurs är sådär som man bara inte får vara. Ingen är så för det är liksom inte okej att vara det. Man får det svårt genom hela livet om man är som hon. Såhär är hon:

Kommer in i scarf och dräkt och ler ett käckt leende. Jag ler tillbaka från min vita t-shirt . Eller den var vit men jag lyckades spilla apelsin så mer orange-vita t-shirt. Det är här alltså en grundkurs hos folkuniversitetet, vi snackar ett litet rum, gula väggar och INGA förkunskapskrav. "Henne gillar inte jag, tänker jag". Sen börjar hon bli sådär som man inte får bli. Vi var en brokig skara som satt i det lilla rummet, det fanns liksom ingenting som vi hade gemensamt. Man kan säga att gruppen var ungefär som min kropp, lustig. I allafall så ska vi börja presentera oss och hon sitter på hörnet så hon får börja. En KORT presentation sa vår fröken.

Scarf-40-åringen börjar prata. Vi får veta exakt i detalj vad hon har gjort på varenda jobb som hon har haft sedan hon var 16år gammal. Hon säger svåra ekonomiska ord som ingen annan i rummet har hört tidigare. Hon har översatt årsredovisningar till engelska och italienska, hon har jobbat som ekonomiassistent, hon har gjort allt men ändå känner hon sig osäker på bas-kunskaperna så hon vågar inte söka ngt jobb som har med ekonomi att göra. Ungefär där började jag tycka synd om henne. Efter 7 och en halv minut har hon pratat klart. Eller egentligen inte men då säger vår fröken "okej, du sa inte vad du hette? och först då inser jag att nervösa scarfie har glömt att säga sitt namn. När vi andra har presenterat oss, 8 st på totalt 11 minuter så börjar lärandet. Scarfie räcker upp handen på alla frågor och får dem och då tycker jag ännu mer synd om henne. Hon ska ge exempel på tillgångar och blir så nervös att hon inte kommer på några när hon väl får frågan. Jag har lust att viska till henne men domen från första intrycket gnager i bakhuvudet och jag tänker "hon får skylla sig själv". Så synd, hon är ju bara osäker eller en jubelmytoman.

I hissen ner från Folkuniversitetet pratade hon med mig. "Så du har läst Sport Management, då gillar du sport kanske?" "Ja sa jag. lite grann. " Min kompis jobbar i USA med basketspelare. Han är sån agent för dem". Häftigt sa jag, bet mig i läppen och gjorde mitt allra bästa för att tycka synd om henne.