hur packo är det okej att bli?
Ibland tänker jag "hur puckad i huvet får man bli?". Idag tänkte jag så , om mig själv, hur packo får man bli?
Har ont i halsen och känenr mig hängig. så långt fine. Tränar på förmiddagen och tänker att det halsonda nog är halsbränna. Käkar rennie "mot halsbränna" men det blir liksom inte bra. Okej. Känner mig astrött och smårisig och bestämmer därför att min 8km löpning som jag skulle göra nu i eftermiddag får ske i ensamhet. Jag är klok och tänker att om jag springer med ngt gäng från laget så kommer jag kuta på och typ trilla av pinn och det känns helt dumt för jag har alltid sagt att om jag ska dö en sån död så ska det vara på planen, löparspåret är INTE aktuellt, hade varit sjukt beigt. Iallafall, pallrar mig iväg och börjar jogga. Ganska lugnt tempo, lagom och det känns som att jag kommer att ta mig igenom, inte mer än så men ta mig igenom is good enough en dag som denna.
SÅ efter 1km från en liten stig från ingenstans kommer tre personer löpande in på mitt löpspår. Stigarna går liksom ihop. Det finns en miljon små vägar och mil med löpsspår i denna skogen men ändå kommer dessa tre personer in jämte mig. Men HEEEEJ Anna "kipketer" Ahlstrand , Torbjörn coach Nilsson och Christian Ass.coach Andersson! Anna börjar springa på eller om det är jag som börjar dra upp tempot, hursomhelst blir det ett högt tempo, vi springer ifrån Christian och Torbjörn och jag tänker att nej, det här är inge bra, det här är inge bra.....Efter 5km känner jag typ inte underbenen. Vet inte vad det kallas. Är tvungen att stanna för att försöka få typ kontakt med den undre delen av mina ben och mina lungor. Hjärtat behöver jag inte oroa mig för - det jobbar på i högsta tempo. Torbjörn och Christian kutar förbi. "Har du tröttnat?". Förnedringen är totalt. Hur j-a dum i huvet får man bli? Sista 2 km är jag helt ensam. Jag går , försöker jogga men det är helt omöjligt. Finns inget att ta av i överhuvudtaget. Då kommer en kille från tränarutb förbi i 110, "bra tempo Lisa". Hehe...hostar jag fram. Men helt ärligt, hur puckad i huvet får man bli? Tokförnedrad, sjuk och en en känsla av att jag inte orkar ta mig igenom löpspåret. Mycket positivt jag fick ut av den löpningen.
Har ont i halsen och känenr mig hängig. så långt fine. Tränar på förmiddagen och tänker att det halsonda nog är halsbränna. Käkar rennie "mot halsbränna" men det blir liksom inte bra. Okej. Känner mig astrött och smårisig och bestämmer därför att min 8km löpning som jag skulle göra nu i eftermiddag får ske i ensamhet. Jag är klok och tänker att om jag springer med ngt gäng från laget så kommer jag kuta på och typ trilla av pinn och det känns helt dumt för jag har alltid sagt att om jag ska dö en sån död så ska det vara på planen, löparspåret är INTE aktuellt, hade varit sjukt beigt. Iallafall, pallrar mig iväg och börjar jogga. Ganska lugnt tempo, lagom och det känns som att jag kommer att ta mig igenom, inte mer än så men ta mig igenom is good enough en dag som denna.
SÅ efter 1km från en liten stig från ingenstans kommer tre personer löpande in på mitt löpspår. Stigarna går liksom ihop. Det finns en miljon små vägar och mil med löpsspår i denna skogen men ändå kommer dessa tre personer in jämte mig. Men HEEEEJ Anna "kipketer" Ahlstrand , Torbjörn coach Nilsson och Christian Ass.coach Andersson! Anna börjar springa på eller om det är jag som börjar dra upp tempot, hursomhelst blir det ett högt tempo, vi springer ifrån Christian och Torbjörn och jag tänker att nej, det här är inge bra, det här är inge bra.....Efter 5km känner jag typ inte underbenen. Vet inte vad det kallas. Är tvungen att stanna för att försöka få typ kontakt med den undre delen av mina ben och mina lungor. Hjärtat behöver jag inte oroa mig för - det jobbar på i högsta tempo. Torbjörn och Christian kutar förbi. "Har du tröttnat?". Förnedringen är totalt. Hur j-a dum i huvet får man bli? Sista 2 km är jag helt ensam. Jag går , försöker jogga men det är helt omöjligt. Finns inget att ta av i överhuvudtaget. Då kommer en kille från tränarutb förbi i 110, "bra tempo Lisa". Hehe...hostar jag fram. Men helt ärligt, hur puckad i huvet får man bli? Tokförnedrad, sjuk och en en känsla av att jag inte orkar ta mig igenom löpspåret. Mycket positivt jag fick ut av den löpningen.
Kommentarer
Postat av: jennie
Iiiiihhh, jag riktigt känner, det ilar i hela kroppen på mig bara jag läser! Varför varför varför gör man så? Varför varför varför kan man inte bara tagga ner någon gång ibland och inte vara så jävla competitive?
Well well, jag känner med dig och hoppas att du får dig en jävla skön revansch när du återfått känseln i benen! :-)
Postat av: Lisa
tack jennie, skönt att ha dig med mig i det här (också) hehe....
Trackback
