ekensnya

Ikväll ska vi äta middag med farmor och farfar och alla vi barn med respektive. Farmor och farfar är roliga. Farfar frågar hela tiden "ja och när kommer du med i landslaget då? Har Dennerby ringt än?" och jag svarar alltid samma "nej han har inte ringt än men jag tror han har tappat bort mitt nummer, jag finns ju inte på hitta.se nu heller så.." .

 När farfar frågar nuförtiden så blir jag bara glad och blir påmind om hur lycklig jag är i mitt fotbollsspelande. Jag tänker på laget och jag tänker på tränarna och jag tänker på valhalla.  Annat var det  för två år sedan när jag kände mig psykiskt misshandlad i min dåvarande fotbollsrelation och var som ett litet vrak och inte spelade några minuter i klubblaget och allt som påminde om fotboll gjorde att jag bröt ut i plötslig överdramatisk gråt. Räckte i princip med att jag såg en kille med en fotbollströja på stan för att jag skulle bli påmind och hamna i den ostoppbara gråtattacken. Så kommer farfar med sin fråga:  "-Har dennerby ringt än? dååååå var det inga glada miner vid middagsbordet. Tack lilla gud för att den tiden är över och tack alla fina som gör den här tiden så fin!