ekensnya

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med i mitt liv just nu, Jag vet bara att jag mår förbaskat provocerande bra. Vad gör du nuförtiden? frågar folk. De väntar sig ett kort svar. "jag jobbar på ..." eller jag pluggar....." Jag har inget förkortat svar på vad jag gör "nuförtiden". Den närmsta förkortningen är "allting och ingenting". Om de hade tid att lyssna på hela versionen skulle jag berätta:

Jag bryter näsan och får spruta i foten och jag gillar det. Jag gillar att komma upp till mannen som är en av världens bästa läkare inom sitt område, älskar att höra hans trygga röst säga "det här fixar vi", tycker om att få vara med när hans kollega förklarar hur man vrider tillbaka en näsa och jag gillar att få vara med när allt blir bra. Det skapar såna minnen som jag bär med mig resten av livet. Jag är med Per. Han lär mig saker om mig själv och han frågar "är det varmt ute idag?" Jag retar honom för att han alltid måste fråga om det är varmt ute istället för att känna efter själv eller kolla på termometern. Vi äter frukost ute och pratar. Tränar på att argumentera och diskutera. Jag gillar det. Jag går ner till träningen för cykeln är fastlåst och jag har tappat bort nyckeln. Det gör mig inte så mkt men jag får ont i hälen. Det är en intressant smärta som kommer och går lite om man rör runt med en pinne i hälkudden. Jag stannar upp en stund och reflekterar över känslan, på ngt sätt är den ganska skön. Ni tror mig inte? jag menar det.

 Jag kommer in i omklädningsrummet och skrattar. Jag tejpar foten och Jag går ut på planen med min runda vän,det är bara han och jag och mina fina fotbollsskor. Jag njuter av varje sekund. En tränare kommer förbi och ett samtal uppstår, jag blir sedd och jag skrattar igen. När jag tränar sprutar det känslor. Jag skrattar, gråter, hånar, skriker och blir aggressiv. Vart kommer alltifrån? Vet inte men det finns tydligen inom mig. Efteråt dunkar hälen, det gör inget, jag har tid att kyla ner den och det är skönt att inte skynda, bara ta det lugnt. Efter kyla på häl och dusch vandrar jag hem. Det ösregnar. Det gör inget, regn är lite kul så länge det kommer som omväxling. På vägen hem tänker jag. Jag tänker på alla människor som jag har träffat idag, relationer och samtal. Jag  tänker på  min familj , på Per och på vad jag ska äta när matklockan ringer. Jag tänker på små projekt och försöker klura på om jag på ngt sätt kan ge tillbaka till alla som ger mig allt, till Per, till familjen och till mina vänner. Jag får ett sms av en vän. Vi bestämmer träff på ett café och jag äter äppelpaj. Jag kan äta äppelpaj med känslan av  att "jag behöver all energi jag kan få". Bara när man har den känslan kan man äta äppelpaj fullt ut. Jag tänker att jag ska försöka skapa ett liv som jag kan leva på samma sätt som jag äter en äppelpaj just nu: Fullt ut och genom att njuta av varenda liten bit. Jag lever i drömmen. Det är vad jag gör nuförtiden.