ekensnya

jag kan bli intensiv ibland. Går in i intensiva perioder när jag hittar ngt jag gillar eller tror e´bra. Det kan vara träning, låtar, personer, fotbollsskor...med intensiv menar jag att jag liksom går in i det liiite för mycket. Jag ger mig hän och det är ju positivt säger folk men min erfarenhet är att det ofta slutar inte alls positivt. Slutet blir ofta segt men hela grejen fram till slutet det är bra och det är väl därför som jag kör precis samma grej om och om igen, thats my life. Oavsett vad det intensiva gäller så har det en tendens att följa samma typ av faser:

 Först: upptäckarfasen, när jag hittar låten, träningsformen, hunden som bor på cypern eller vad det nu är. Det är en rolig fas, rolig för mig och i vissa fall tröttsam för folk runtomkring. Den här fasen kännetecknas av att jag tjatar som f-an om det nyupptäckta, inte bara med folk som är intresserade utan med alla som kommer i min väg. Den här fasen kännetecknas av entusiasm och på gränsen till maniskt fokus.

Sen kommer "iiii det fasen när allt rullar på och jag går från att ha upptäckt t.ex. yoga till att börja gå på det en gång i veckan och två gånger i veckan. I den här fasen läser jag på , "yogans påverkan på fotbollsspelare", jag letar fakta och frågar fys-dan om yogan kan ha negativ påverkan på min explosivitet, frågar min mentala tränare om det kan vara positivt för min mentala träning (med andningskontrollen som ingår i yogan), utvärderar min prestation på fotbollsplanen och om yogans intågande har haft positiv eller negativ påverkan osv. Jag är I yogan helt enkelt.

Sen kommer "före kraschen fasen". I den här fasen är jag på väg in i yogaväggen men jag håller fortfarande uppe en positiv och glad entusiasm. Det känns fortfarande väldigt bra och jag på nåt sätt luras in i tankarna "just den här grejen är kanske en sån grej som man kan göra intensivt utan att få bakslag", alltid samma tanke. "just den här låten kanske är en sån man inte tröttnar på" eller "just den här yogaprylen är kanske en sån sak som man inte kan göra för mycket av utan som gör att jag blir bättre ju mer jag gör. Jag har gått på yoga 3 ggr den här veckan och jag tänker yees, yoga är bra för mitt fotbollsspelande.

Sist kommer oftast alltid "kraschen fasen". I bästa fall innebär den att jag blir trött och grining och tycker att det känns jobbigt. I värsta fall ligger jag i fosterställning och hulkar av gråt. Jag tjurar för att hunden från cypern var sjuk och dog eller för att skenbenet som sprang milen varje dag till slut gick av, eller för att magmuskeln som tränade galet intensivt blev överansträngd och var tvungen att opereras.

Ja, sådär håller jag på hela dagarna med olika grejer och jag tänkte att det kan vara bra för er att veta, ni som träffar mig ibland. Om ni träffar mig när jag ligger i fosterställning kan ni tänka "jaha hon är i kraschenfasen" och om jag tjatar hål i huvet på er så kan ni tänke "jaha hon är i upptäckarfasen". Det är ingen fara, jag är bara i någon form av fas.