ekensnya

Jag sitter i soffan och funderar på sommaren. Den bästa sommaren ever. Jag tänker som i den där hejarramsan som äckliga motståndlagsföräldrar sjöng när man var 8 år gammal och förlorade en hockeymatch med 13-0. "ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kom, .......fjorton kommer såsmåningom!HEJAHEJAHEJA!!!" Fast jag byter ut målen mot månaderna, maj kom, juni kom, juli kom , augusti kommer såsmåningom. HEJAHEJAHEJA! Hur fasen kunde föräldrarna med att skrika såna ramsor åt ett gäng 8-åringar? värsta hånet...

jaja, hursom så tänker jag på hur snabbt sommaren går. Varje år lika men i år har jag iallafall blivit full. Blir så nöjd när jag tänker så för det känns som att jag har lyckats ta vara på sommaren. Sen tänker jag också att det var roligt att bli full och att den dagen jag slutar spela fotboll så kommer jag kanske vilja vara full 4-5 gånger VARJE SOMMAR(!) och det gör att det känns som att jag har en del roliga saker att hitta på när jag slutar med fotbollen. Alltså nu känns det som lagom med en gång och jag skulle inte vilja festa så mkt mer men när jag slutar en dag då hoppas jag att jag vill festa och inte träna varje dag.

Kort sammanfattat: När jag slutar spela fotboll hoppas jag att jag inte längre vill träna varje dag utan att det kommer fram ngn slags naturlig leva livet-festar-gen som har legat gömd. Eftersom jag tyckte att det var kul nu i somras så känner jag mig hoppfull om att jag kommer att gilla det andra livet också. Åh herregud....vilket jädra svammel. Hur  ska jag förklara? Men typ såhär: Jag har tänkt tidigare att jag tycker ju att det här livet är så härligt så jag kanske bara kommer bli helt tom och grå när jag måste sluta men efter att ha festat, ätit gott och varit ledig nu de senaste veckorna så är jag hoppfull om att jag kommer att ha ett kul liv sen också. Ja hörrnini....sådärja, fick man till det. Enkelt, kortfattat och huvet rakt på spiken.

Jag har åkt vattenskidor som en liten bäver. Jisses va kul det var. Vattenskidor måste vara den enda sporten som är lika roliga att titta på som att köra själv. Minigolf, boule, för att inte tala om bowling är ju skittråkigt när man inte själv kastar eller slår, vänta och låtsas bry sig om hur det går för de andra, inte riktigt min grej. Men  vattenskidor, jag låg dubbelvikt i båten och såg brorsan, syrran och morsan i mer eller mindre tappra försök. Alla med helt egna stilar. Fasen vilken glädje. Det var bara ludde som saknades, det hade varit pricken över i:et, synd att han dog innan han hann pröva vattenskidor.

Jag känner mig helt himla välmående så nu sitter jag här på landet och väntar på att jag ska bryta benet. I min väntan äter jag tapenade på brödbit, det är jag värd nu tycker jag. Tapenade chili. Mums. Jag tänker kloka tankar medan jag smaskar, tänker att om benet går av så kommer det att bli helt igen så det är ingen katastrof. Bryts det på 6 olika ställen så tar det lite längre tid men det kommer ändå att ordna sig. Bekymmerslös. Precis som när man var liten.

Första grejen som brorsan slog mig i ever var bordshockey. Man kan säga att jag blev lite överumplad, vad f-n hände? Sen konstaterade jag att bordshockey ändå inte var ngn sport och lämnade hockeyspelet för att aldrig återvända. Nästa pryl blev landbandy. Helt plötsligt insåg jag att lil bro blev vald före mig när det lag valdes. "Vi tar EK. Nej inte du lisa, vi tar rasse"!  Därefter har den långe fyren tagit gren för gren och lämnat mig med knappt någonting. Fotboll kan vi inte ens spela, insikten skulle bli för tung för mig att bära.

Men så för ett par månader sedan skulle vi lira badminton. "vi kör match , sa rasse". Match? sa jag. Ska vi verkligen göra det? (jag, livrädd för att förlora ytterligare en gren och stå kvar med de övriga otestade idrottsgrenarna bob, rodel, ringette och triatlhlon. Otestad idrott= jag är bäst eftersom jag är äldst) Rasse: -Ja, men vi kör , det är roligare, annars blir det så oseriöst. Okej. och vi spelade. Jag spelade ungefär tio steg över toppen av min maximala förmåga. Jag spelade för min stolthet, en av mina 5 bestående bäst-grenar och jag spelade för alla de idrotter som jag förlorade någonstans på vägen. Jag kopplade på mitt mentala till en nivå som jag har lyckats få fram 3-4 ggr totalt under hela min 20-åriga idrottskarriär. Pratade positivt med mig själv, skrek ut frustration och intalade mig att jag är starkare än honom, jag vinner det här. Första set blir jämnt, jag förlorar men jag får den här känslan: Jag kan vinna den här matchen, kom igen nu!!!! Andra set vinner jag. Knappt men ändå, jag vinner. Tredje set blir en galen rysare. Vi går till elva, man måste vinna med två. Det slutar 16-14 and I´m the winner.

Ikväll ska vi lira badminton igen. 17-18 i spånga badminton. Missa inte det.

nu saknar jag det lilla gänget. Alltid saknar jag ngn, separationsångest sen barnsben. Jo, det är sant. Hela lågstadiet grät jag varje morgon när mamma lämnade mig fast jag tyckte det var skitkul i skolan. Jag tror stenhårt på att det beror på att jag blev bortlämnad när jag var 8 månader. Morsan sa att de  var på semester och lämnade bort mig under en vecka, vet inte om jag tror på det riktigt, semester.jag vill tro att jag blev bortlämnad på training camp eller intensiv fotbollsteknikträning men det är kanske inte helt sannolikt....hursom har jag fått reda på att 8mån är den känsligaste åldern att vara ifrån sina föräldrar dvs exakt den tidpunkten som jag blev bortkastad.

Hela livet har jag gråtit när jag separeras från folk. Har inte spelat ngn större roll vem jag har lämnat, jag har gråtit som om jag har separerats från min egna siamesiska tvilling= floder. När jag var 10 år och bytte lag för första gången, I slutet av trean när vi separerades från vår fröken, När vi gick ut fyran och bytte skola, när vi slutade sexan och fick en ny klass, när jag bytte lag för andra gången när jag var 15, när jag bytte lag för tredje gången när jag var 16, när jag bytte lag för fjärde gången när jag var 21..ja ni hajar. För att inte tala om när jag tog studenten..buuuuäääähhhhhhhh...Separationsångesten har varit min ständiga följeslagare, tack morsan och farsan!

Jag är fantastiskt långt ifrån en sex in the city tjej. Mina prylar ligger inte i fin handväska utan i en gympapåse (egentligen skobag från mina underbara ronaldinhoskor) , mina prylar i handväskanpåsen är vattenflaska, ipod, plånbok, inget mer. Iget smink fast en gång hade jag idominsalva för läpparna höll på att torka ut. Idag såg jag iaf filmen och jag tyckte den var skitbra. De är ju så lustigt. Jag tror att jag gillade den för att jag fick sitta och vara tjejig och bli en del av den  där långtbortavärlden. Alltså den är ju långtborta för de flesta men för mig snackar vi oceaner. Jag satt och sa  "åhh..." och suckade såna där tjejiga suckar utan att ens försöka göra mig till , det kom helt naturligt. Det var en skithärlig upplevelse och himla bra film.

sååååå trevligt. Utbyte, umgänge, skratta med och skratta åt. Seger för Pia men vår norske vän skötte sig super. Det var en fin liten dag. Nydelig som normännen säger.

 Hej Kungen! Jag skulle vilja att en lunch på stan kostade lika mkt som ett paket blodpudding och att kaffe alltid ingår och inte kostar "20 kronor om du har ätit här annars 28kronor". Lunch på stan är  mkt roligare än lunch hemma ensam, håller du inte med om det?. Hoppas att du kan styra upp lite lagar och sånt så att det här förslaget går igenom. Och om du ändå håller på och bestämmer saker så kan du väl slänga in städhjälp till alla också. Tack på förhand, många hälsningar Lisa, 25. PS. eh..jag vill inte tjata om för mkt grejer men om du verkligen inte har ngt annat att göra så kan du väl sätta upp en regel som säger att alla damfotbollsspelare i damallsvenskan blir proffs och får spela i landslaget. DS

Jag är kvartsnorsk. Det ska jag fira idag genom att åka till Norge och se vår lagkompis spela mot USA. Norge vs USA. Jag hejar såklart på Norge men också lite på Pia som är tränare för USA. Kul.JÄttekul. Gärna, Jättehjärna. Hoppas vår norska lagkompis fixar fina platser. Jag ser snittar, jordgubbar, champagne och stolar precis bredvid avbytarbåsen. Hoppas det kommer in ngn som streakar också men på slutet då så att det inte stör så mkt.