ekensnya

ibland får jag en sån här känsla "jag är bannemej ensam med mina tankar". >Vet ni vad jag menar? Alltså jag menar såhär:

Jag har massor av människor, klippdockor, runtomkring mig som jag älskar och som älskar mig eller som jag tycker om och de älskar mig eller som jag ogillar och som älskar mig. De lyssnar när jag pratar och de tröstar när jag är ledsen, gläds med mig när jag mår bra osv men i slutändan så är det ändå bara jag som vet om alla mina egna tankar. Ingen kan se in i mitt huvud och tänka "ah, hon känner så, då hajar jag", massa känslor och tankar som jag har bara för mig själv. Det är ju en bra pryl men ibland kan jag tycka att det känns lite jobbigt. Jag kommer alltid vara ensam i huvudet.  

Jag skulle vilja bjuda in Per på kafferep ibland..eller morsan och farsan, eller ngn av de allra närmsta vännerna. Tanke-kaffe-rep skulle det vara så att de kunde kolla på alla mina tankar och så att jag slipper förklara och berätta saker.