ekensnya

Pers mamma och hennes nya man har varit hos i helgen och gjort om hallen. Blev asgrymt. Man känner sig lätt lite handikappad när det kommer en snickarkunnig och fixar. Alternativen är att stå rakt upp och ner och se lika hjälplös ut som man är eller lura sig själv att man kan bidra med något. Första dagen försökte jag lura mig sjäv att jag  kunde bidra. Det gick bra i en kvart ungefär innan det sket sig.

Med pigg , glad röst: Finns det något jag kan göra?

tystnad...tystnad...eh...nja.....eh...(jag blir granskad från topp till tå , eller så känns det bara som att jag blir det) ja, du skulle ju kunna skruva ihop de där lådorna, du skruvar bara som det står i beskrivningen.

Med pigg, glad röst följt av tummen upp: Det fixar jag!

en kvart senare i mitt huvud: fan jag fixar inte det här. Det går ju inte. Det måste saknas delar. skit också.
Lite mindre pigg och glad röst: Jag tror det saknas delar i den här byggsatsen. Vad gör jag då?

mummel mummel från de som jobbar på riktigt.

i mitt huvud: jag är en kämpe, jag fixar det här!   Jag kör på känsla. Vem behöver en instruktionsbok för att sätta ihop en byrålåda? Not me. I am a fighter. I can do it. Just do it! Impossible is nothing.

30 min senare: Ojojoj. oj då. Den här lådan är nog fel ihopsatt. snickarkungen kommer och hjälper till. Tjofftjoff så var det klart.